Liten stad

Ja, jag kan tänka mig att bo i Linköping i några år till i alla fall. Det hade jag tänkt redan innan jag träffade Erik och av den anledningen gärna vill stanna kvar här några år till - tills han är klar med sin utbildning. Här i Linköping har man ju ändå skaffat sig en hel del kontakter som numera finns ute på företagen här. Kanske kan man dra nytta av det när det nu är dags att söka jobb (ja, jag ska komma igång med det snart...). Sedan när man har skaffat sig lite arbetslivserfarenhet kanske det känns lättare att leta sig utanför Linköping och kanske hem till Stockholm igen.

Tanken på att bli kvar här längre än bara ett par år har slagit mig också, men jag vet inte om jag verkligen skulle vilja det. I julas när jag var hemhemma kände jag att jag saknat Stockholm och idag fick jag bekräftat att Linköping är en alldeles för liten stad för att man ska kunna känna sig trygg. Ni förstår, det får man bekräftat då man ser folk i ett sammanhang som egentligen hör till ett helt annat sammanhang. Det kan ibland vara en ganska otrevlig upplevelse. Visst kan det hända att man gör det i en större stad också och visst kan man träffa sina grannar när man är på semester i New York, men det är betydligt mindre sannolikt. (Se hur jag här undviker att ta Mallora som exempel, då sannolikheten att träffa sina grannar där inte säkert är mindre än att träffa dem på Medborgarplatsen om du bor i Storstockholm.)

Så, jag kan känna saknad av Stockholm och jag kan känna att Linköping inte alltid är så trevligt, även om jag hittills (för det mesta) har trivts här. Däremot har jag aldrig känt en saknad av Linköping (som stad) och inte heller har jag slagits av tanken att Stockholm är särkilt otrevligt. Det måste ju betyda någonting.

Det finns faktiskt för- och nackdelar med båda städerna. Jag ska inte gå in på det närmare nu. Jag har bestämt mig för att vara kvar här i alla fall några år till och jag är nöjd med det beslutet. Sen, om några år, får jag se vad som händer. Men än är det långt kvar.