Ett Drömspel

I onsdags var det kulturafton - det var dags att se Strindbergs Ett Drömspel. För att komma i rätt Strindbergstämning började vi kvällen hemma hos Chrille och Maria med soppa och absint. Strax innan slutet av första akten tänkte jag att det va tur att vi inte drack mer absint än vi gjorde, man verkar minsann bli lite konstig av det! Det behöver i och för sig inte bara vara Strindberg - det kan har varit regissören som tagit något hallucinogent. Sista scenen innan paus slutade i ketchupkrig (riktig ketchup, det kändes på lukten) och var rätt rejält absurd. Men pjäsen var bra. De hade jobbat på scenografin med ketchupkriget, hippies, ett vattenfyllt scengolv och allt vad det var. Emellanåt innehöll den en stor portion humor, men den slutade inte att vara tänkvärd. Jag har nu förstått att det är synd om människorna.

Corren har skrivit att detta är en genial slakt av Strindberg och utan att ha sett någon annan uppsättning av Ett Drömspel är jag benägen att hålla med.