Blodomloppet

I torsdags gjorde jag något som jag aldrig har gjort förut. Jag sprang en mil! Årets Blodomloppet gick av stapeln i stan då. Det var runt 15 personer från jobbet som hade anmält sig och jag övervägde saken länge innan jag till slut anmälde mig till 10 km-loppet. Jag var lite nervös, både för själva tävlingsmomentet och för ifall jag skulle klara av att springa hela sträckan.

Jag tog det väldigt lugnt den första halvmilen. Jag hade inte hunnit med så mycket uppvärmning, så det blev en liten chock för musklerna och de gjorde rätt ont, det kändes som alla andra sprang jättefort och jag visste inte riktigt hur länge jag skulle orka. För varje kilometerskylt var tanken "har jag inte kommit längre?". Jag tänkte att det var bättre att ta det lugnt och komma i mål på en dålig tid än att inte komma i mål alls.

Efter ungefär halva sträckan slutade det att göra ont i musklerna och jag kände mig pigg. Härifrån ökade jag nästan konstant hela vägen in i mål. Tanken som slog mig vid kilometermarkeringarna nu var snarare "har jag redan kommit så här långt?". Nu tänkte jag att jag ville ta igen så mycket som möjligt av det jag förlorade i tid första halvmilen.

Jag kom i mål på tiden 1:04:41. Det tycker jag är en helt OK tid för att vara första gången jag någonsin sprungit en mil (som längst sprang jag 7,5 km en gång när jag tränade inför loppet och det var längst dittills). Jag är nöjd med tiden och nöjd med att överhuvudtaget ha klarat det. Nästa gång ska det bli under timmen ;-)