Hårdrock och förlovning

Planerna började smidas för länge sedan. Vi köpte biljetter till Metallica med Big 4 och Iron Maiden. Vi bokade bord på restaurang, en natt hemma hos Erik och två nätter på hotell. Vi köpte ringar. Vi var redo för en episk helg i Göteborg!

Iron Maiden

Vi kom ner till Göteborg på fredagen. Det blev lite käk och promenerande i stan innan vi gav oss iväg till Ullevi för Maiden-konsterten. Först ut som förband var Graveyard från Göteborg, som spelar lite bluesaktig, 70-talsinspirerad rock. Det funkar bra som bakgrundsmusik, men jag har inte fastnat för dem. Det hade inte heller majoriteten av de som hunnit ta sig till Ullevi, som det verkade.

Efter Graveyard var det Sabatons tur att värma upp publiken. Det gjorde dalmasarna med bravur. Det var bra ös när de spelade, både på musiken och på publiken. Sångaren Joakim Brodén var underbart lycklig över att få spela inför ett fullt Ullevi och att publiken sjöng med i låtarna, trots att de bara var där som förband. Musiken var bra, även om de kanske hade kunnat få till ljudet lite bättre. Joakims smil som räckte från öra till öra smittade av sig, åtminstone på mig.

Efter Sabaton var det dags för Iron Maiden att äntra scenen. De gjorde en OK spelning, men mycket mer än så blev det inte. De spelade många låtar från det nyaste albumet istället för att spela de gamla klassikerna, som publiken ville höra. Det var grymt kul att höra The Trooper, Fear of the Dark och The Number of the Beast med flera, men de nya låtarna hade jag ärligt talat kunnat klara mig utan.

I väntan på Maiden. Efter konserten; efter sju timmars stående ligger vi på golvet och sträcker ut våra ryggar.

Heaven 23

Fredag blev lördag och efter några timmars sömn i Eriks lägenhet var det dags att ge sig ut på stan igen. Vi hittade ett mysigt café nära Vasaplatsen där vi åt frukost. Sedan blev det mer promenerande och tittandes i affärer innan vi åkte till vårt hotell och checkade in.

Till lördagskvällen hade vi bokat bord på Heaven 23, högst upp i Gothia Towers. Det var både fantastisk utsikt över Göteborg och fantastisk mat. Vi började med en lavendelinkokt makrill med paprikasorbet, forellrom och jordärtskockscrème. Den följdes upp av örtstekt kalvytterfilé med kalvläggsterrin, sommargrönsaker, tryffel och potatispuré. Till efterrätt blev det en variation på jordgubbar med rabarber och vaniljcrème. Allt smakade utsökt och till fick vi förstås passande viner. Vi hade en charmig sommelier som serverade vinet under kvällen. När vi undrade om cognac efter maten sken han upp och utbrast på göteborgska "Cognac! Ja jävlar i min lilla låda!", ett uttryck som sammanfattar helgen väl.

Middag med utsikt på Heaven 23. Kockarna lägger upp maten på Heaven 23.

Metallica

På söndagen tog vi en promenad till Haga där vi förstås fikade. Vi tog det lugnt under dagen och laddade inför kvällens konsert med trashmetallens "Big 4" - Anthrax, Megadeth, Slayer och Metallica, som alla har hållit på i 30 år.

Anthrax gick ut först. Vi hade knappt hunnit mer än att hitta våra platser och Ullevi kändes rätt tomt när de drog igång. Jag minns knappt någonting av deras spelning, så något vidare intryck gjorde de väl inte. Jag tror jag mer satt och väntade på vad som komma skulle och funderade på vilket godis vi skulle köpa.

Megadeth var nästa band på tur. Inte heller de lyckades fånga mitt intresse särskilt väl. Sångaren Dave Mustaine såg själv ganska ointresserad ut av att stå på scenen, då han gömde sig bakom sin kalufs och nästan bara mumlade i mikrofonen.

Sen var det dags för Slayer, det tyngsta av de fyra banden. Då blev det äntligen lite drag! Slayer gjorde sig väldigt bra live och jag myste för mig själv då jag kände basen i bröstet och tittade på publiken som hoppade runt i cirkel i sina mosh pits.

När Slayer spelat klart var stämningen hög i arenan och förväntningarna likaså. På läktarna gjorde man vågen och klappade händerna och ropade efter Metallica. Från att de första tonerna av The Ecstasy of Gold strömmade ur högtalarna och två timmar framåt hade jag ett stort leende på läpparna. De hade en mycket bra setlist och hade, till skillnad från Iron Maiden, förstått att publiken vill höra de gamla klassikerna. Men å andra sidan är det väl mycket det Big 4-turnén handlar om; det kändes lite som en high school reunion för de här banden, även om de ju har hållit igång under alla dessa år.

Ullevi i väntan på Metallica

Trots många bra låtar var det en låt vi speciellt saknade. Vi ville höra Nothing Else Matters. De kan ju inte inte spela den låten, tyckte vi. Vi ville förlova oss till Nothing Else Matters, live, på Ullevi, 3 juli 2011. Mot slutet av konserten började vi inse att så inte skulle bli fallet, men det fick ju gå ändå. När Metallica spelade sin allra sista låt, fem minuter innan midnatt, då förlovade vi oss. Istället för Nothing Else Matters fick det bli en, fortfarande bra, om än lite mindre romantisk låt: Creeping Death.

Metallica spelar Creeping Death