Julhandel

Lite lagom stressad åker jag ner på stan för att fixa de sista julklapparna. Jag går in i en Expert-butik och beställer foton för tryck. En timma tar det att få dem färdiga. När jag kommer ut har det börjat snöa. Vad härligt tänker jag och blir lite lugnare. För en stund infann sig lite julstämning hos mig. Jag går mot Gränden, en av galleriorna här i Linköping, och strax får jag ett otrevligt samtal. Jag kämpar för att hålla tårarna tillbaka. Det är fel plats för att börja böla. Jag uträttar mina ärenden i Gränden och upptäcker när jag kommer ut att nu snöar det inte längre. Det haglar! Just då kändes allt förjävligt. Men visst kan det bli värre... Tiden går långsamt när det regnar och man är kissnödig och måste vänta en timme nere på stan och all lust till att julhandla har försvunnit.

Jag går in i några affärer lite lagom planlöst och tittar mig omkring i hopp om att tiden ska gå lite snabbare. När jag samlat mig lite gör jag något jag sällan gör. Jag går in i en liten affär och snackar skit med expediten. Det var en uraffär. Jag sa att jag bara tittar runt för att fördriva tiden, att jag kom på att det är ganska ironiskt att gå in i just en uraffär full med massa klockor för just denna sysselsättning, att jag vaknade en morgon för inte så länge sen och upptäckte att sekundvisaren på min klocka hade lossnat och att jag önskat mig en ny i julklapp för att jag inte trodde den var värd att laga, att jag var lite känslig mot vissa metaller och visste inte ifall jag skulle kunna ha en klocka med metallarmband osv.

Efter besöket i uraffären går jag tillbaka till Expert-butiken. Jag väntar en stund innan jag får mina foton och betalar för dem. På vägen ut håller jag upp dörren för en man med barnvagn som är på väg in. När han gått förbi inser jag att det nog var den läkarstudent jag pratade med på Vårdcentralen igår och blir genast illa till mods igen. Det var inte något vidare trevligt besök på Vårdcentralen igår, även om det inte var något fel på just läkarstudenten.

Nu har haglet övergått i regn och det visar sig att det visst kunde bli jävligare. Jag hämtar min cykel och börjar trampa hemåt. Efter ungefär 100 meter ramlar jag med cykeln då jag ska ta mig uppför en hal trottoarkant. Flera frågar om det gick bra. Det gick bra. Jag gjorde mig inte illa. Jag var bara förbannad. Så typiskt. Sedan grät jag hela cykelturen hem till Ryd. Tanken på att jag säkerligen skulle möta polisen som skulle ge mig böter för ett ickefungerande framljus hjälpte inte. Att det var mörkt ute och att det regnade var en klen tröst medan tårarna rann.

Jag mötte aldrig polisen. Däremot möter jag i Ryd Erik, som är på väg till Lambohov. Han kramar om mig och han vänder om och följer med mig hem istället. Det var skönt.

Tur att det är ett helt år tills jag ska julhandla nästa gång.