När man trodde att det hade vänt...

Den här veckan har varit en bra vecka på exjobbet. Det känns som att saker och ting har börjat rulla igen och vi har haft saker att göra. Jag jobbade till och med över igår ;)

Vi ska genomföra ett antal intervjuer som del av vårt exjobb. De vi vill intervjua är personer ur den målgrupp som projektet riktar sig till. Helst skulle ju jag se att det var blinda eller synskadade vi skulle intervjua, men istället har det blivit mer inriktat på äldre människor nu, som i och för sig också kan ha nytta av den produkt vi jobbar med att ta fram.

Så, tanken har varit att vi ska få personer att intervjua tilldelade oss. Tanken har alltså inte varit att vi, jag och Finan, ska ragga upp dem. Vi har gått och väntat och väntat och vi har blivit lovade personer och snart ska det fixas har vi fått höra i ett antal veckor. Vi har mer eller mindre tålmodigt väntat och nu äntligen skulle vi få träffa några. Vi skulle ha 10 personer och sedan 5 i reserv. Alltså 15 totalt. I onsdags fick vi reda på att de bara fått tag på 7 personer. Nåja, det är en rätt bra början i alla fall. Vi åkte till Norrköping för att ha ett introduktionsmöte, så vi kunde presentera projektet och vad vi ville göra och de skulle få ta ställning till ifall de ville delta i studien eller inte.

Jag kommer precis därifrån. Jag kan ju knappast säga att allt gick enligt planerna. Vi var där ganska tidigt på förmiddagen, rekade lokalen och allt verkade lugnt. Vi fick höra att en av de sju personerna hade blivit dålig igår, men skulle försöka komma i alla fall. Det lät ju bra. En timme innan folket skulle dyka upp får vi reda på att den lokal vi hade tänkt att vara i för intervjuerna nästa vecka redan var uppbokad. Efter lite om och men är det bestämt att intervjuerna ska ske i en annan lokal istället. Det var väl OK.

Klockan två var det dags för folket att komma. Vi väntar med spänning. I alla fall jag är nervös eftersom jag inte vet vad det är för människor som ska komma och det är rätt mycket jag ska säga. Jag och Finan hade i och för sig hunnit gå igenom det ett antal gånger under dagen, så det skulle väl inte vara något större problem egentligen.

Först kommer det en tant. Hon säger att i kallelsen hon fått stod det att vi skulle vara i en annan lokal, men att de som var där skickade henne hit. Det var en lokal som vi aldrig hört talas om. Tanten var snäll och hjälpsam och innan vi visste ordet av det hade hon sprungit hem (nåja, hon hade rullator och det gick inte särskilt fort att gå, men hon bodde väldigt nära) och hämtat kallelsen och mycket riktigt stod det en annan lokal där. Kommunikationen i det här projektet sker i alldeles för många led. Vi har inte haft någon kontakt alls med hon som har rekryterat dessa personer, utan det har varit personer däremellan. Det här är bevis nog för att säga att det inte alltid fungerar så bra att behöva gå genom för många led...